Lana Del Rey calling

Sent går kväll ringde Santa Monica upp mig. Det var Lana Del Rey där på andra sidan luren. Lust for Life-magi!

Ska jag vara petig, så visst önskar jag att förutsättningarna varit bara liiite annorlunda. Att vi suttit i skuggan på Chateau Marmont och samtalat i timmar. Eller på Topanga Beach och tittat på när surfarna mötte solnedgången.

Men hallå. Lana och jag pratade. Igen. (Det är faktiskt andra gången jag intervjuar henne, första gången var 2012.)  

Nu var det en mycket kort intervju, som jag redan hade fått uppskjuten flera gånger de senaste veckorna. Så mina förhoppningar att få ur henne någonting verkligt substantiellt var inte jättehöga.

Men intervjun blev faktiskt (nästan) var allt jag velat, på en lina över Atlanten och på tio minuter (som blev en kvart).

Jag ska skriva ut intervjun på ett flygplan just över Atlanten – texten ska bli lång och förhoppningsvis så spännande, vacker och kalifornisk som Lana Del Rey är för mig.

Inför intervjun har jag fått höra en sampler av några av de ännu icke släppta låtarna. Jag är egentligen inte tillåten säga ett knyst om dem. Men jag har en triss som är sådana otroliga låtar – en ny riktning som jag längtat efter, som blev bättre än jag kunnat drömma om.

Det är ”God bless America, and all the beautiful women in it”, ”Tomorrow never came” (med Sean Lennon) och ”Change”.

Haft en sådan konstant repeat på dem att jag skulle kunna både spela och sjunga dem om ni väcker mig mitt i natten.

Sean Lennon-duetten är nästan för mycket att hantera för mig som är uppväxt i ett Lennonistiskt hem. 

”Change” är så jävla vacker och viktig i sin musikaliska enkelhet. Texten är något av det bästa hon skrivit.

Nej jag kommer inte lugna mig med Lana nu. Jag kommer trappa upp. 

July 21 fam.

 

 

So, about last night… Santa Monica called. And it was Lana Del Rey on the other side of the line.

Of course I wish the circumstances were different. We would be sipping ice cold lemonade in the shade at Chateau Marmont, talking for hours. Or be sneaking down to Topanga beach, watching the surfers meet the sunset.

 But hey, Lana and I talked. Again. (Yes, it’s actually the second time I have interviewed her, the first time we spoke was as early as 2012).

Now this was a very short interview, which had already been deferred several times the last couple of weeks. So my hopes of striking up conversation about something really substantial were not very high. But the interview actually turn into (almost) all I wanted, considering the distance and the small amount of time, we had only ten minutes (which became a quarter).

I am going to transcribe the interview on an airplane across the Atlantic Ocean tomorrow - the written text will be long and hopefully as exciting, beautiful and californian dreamy as Lana Del Rey is for me.

To prepare the interview I got a sampler of some of the songs, not yet released. I really are not allowed to tell you a singel thing about them. But I have a trio of favourites. Such incredible songs – a brand new direction that I longed for, and they turned out to be way better than I could’ve have dreamed of.  

"Good bless America, and all the beautiful women in it", "Tomorrow never came" (with Sean Lennon) and "Change".

I have set the tracks on constant repeat, and if you wake me up in the middle of the night, I could both play and sing them for you..

The Sean Lennon duet, with its John Lennon harmonies, is almost too much to handle.

”Change" is so fucking beautiful and important and musically naked. The lyrics are one of the best she ever wrote.

July 21 fam.